IcEmAn jam jam kall falukorv säger:

jag är onyckter
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
fan då kan inte stava
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
jag fattar va du menar..
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
bra
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
love
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
u
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
=)
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
haha.. ge dig nu..






IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
men men alla mäniskor glömer
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
med tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
tror du det..?
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
jo man gör det med tid men det kan ta tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
njaa.. vette fan det..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
jo då om jag sluta prata med dig så glömer du mig inom en viss tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
har jag svårt att tro..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
dåra ?
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
nää men jag tror att vissa personer kommer man minnas livet ut..

Vi var ju på mötet hos socialförvaltningen, ja eller soc för er som inte vet vad det heter. Vi hade med oss allt som man skulle ha med osv, pratade lite allmänt om hur det låg till och hon sa att denna månad hade vi ett överskott på runt 800 kr. Så i februari fick vi inget alltså, men nu i mars skulle vi få ekonomisk hjälp. Vi skulle få hjälp ifrån Soc. Det kändes inte alls bra på ett sätt att sitta där och behöva få sån hjälp, jag skämdes lite faktiskt. Socialförvaltningen har alltid, ALLTID varit min sista utväg. Och jag har alltid fixat så jag inte behövt gå dit, det har dykt upp jobb i sista sekunden. Alltid. Men inte nu. Nu satt man där och redovisade papper som man hört vänner och bekanta gjort. Allt för och få pengar till mat och hyra. Det är inte mycket man får heller, tro inte att jag räknade med en skyhög ersättning. Nej, jag vet att det är exakt så man klarar sig. Mycket mer än så är det inte. Tex. så har jag 400 kr till nöje/fritid.. det är en aningens skillnad på vad jag haft förut. Och kläder var väl runt 500 lappen.. mat över 1000 kr tror jag. Men vad gör man? Dom betalar hyra osv.. så jag välkommnar alla pengar och hjälp. Men det är så landet ligger alltså.. Jag får ekonomiskt stöd ifrån socialförvaltningen.

Och som jag skrev så har detta alltid varit mitt sista val. Jobbet i Örebro tog slut, eller uppdraget tog slut heter det väl mer. Och dom hade inget mer just nu. Och tro inte att jag ligger på latsidan, jag söker minst 1-2 jobb per dag. Har börjat söka i Karlstad nu också, det går faktiskt direkt buss ifrån stan dit. Något borde dyka upp, vad som helst egentligen. Och ja, jag sökte till PEC och ska på info träff på onsdag. Om ni känner mig så vet ni att jag jobbat där förut.. Ja, telefonförsäljare. Sug på den. Men jag jobbar hellre med det än att leva på soc. I really do. Men vi ska inte ropa hej ännu, en 3 dagars utbildning väntar (som inte ens är betald) innan själva jobbet drar igång. Ni får hålla alla tummar för mig, och att jag lyckas bättre denna gång att sälja ;) Hahaha, trust me. Jag är ingen bra säljare direkt.. men roligt hade vi iallafall där borta. Och jag kommer fortsätta att leta jobb, jag kommer inte ge mig förens jag har ett jobb.

Och ni som funderar över om inte mina föräldrar kan hjälpa mig? Nej, eller ja.. Dom kan hjälpa mig till en viss del, så som mat osv. Men båda två blev arbetslösa nu när alla drog ner på personal. Mamma är sjukskriven sedan några år tillbaka pga. en stroke som hon fick och hon går på dialys 2 dagar i veckan fortfarande. Pappa söker jobb som alla andra. Så ni kanske förstår, jag vill inte direkt mjölka dom på pengar. Och skulle aldrig göra det heller, jag står hellre på egna ben. Och för att gå vidare med mammas stroke så har hon en polycystic njursjukdom. Och risken finns att jag också har det, jag kan inte ens kolla upp det förens jag blir runt 23 år. Detta är något som oroar mig ganska mycket, kommer jag behöva gå på dialys och käka massa piller också? Jag har ingen aning.

Men för att vända det hela till något annat, så funkar allt bra. I övrigt alltså, haha. Jag har lyckats hålla mig frisk ifrån alla förkylningar (kommer säkert vakna upp sjuk imorgon) och allt annat skit. Och med kärleken går det också bra, vi har lyckats hålla ihop över 5 år nu ;) haha. True love ♥ Jag reflekterar rent allmänt över saker och ting, försöker hitta lösningar på små vardagsproblem.

Funderar på vilka vänner som verkligen är mina vänner och vilka jag borde "göra mig av med" och vilka som borde vara närmare. Tog kontakt med en vän häromdagen.. i hopp om att han skulle vara förändrad och faktiskt sluta vara så tragisk. Men nej, same old shit. Skillnaden var väl att han nu pratade med psykolog och läkare.. men han mådde inge bättre för det sa han. Förstår inte när han ska växa upp och ta ansvar för sig själv och sluta skylla allt på andra.. speciellt hans välmående. Jag sa upp våran vänskap med ett klick på telefon på en fest för ca ett år sen. Jag sa till honom att jag orkar med massa trams..klick. Jag vet inte ens om jag kan ha kvar honom som vän.. för jag får inte ut något av det hela. Inte mer än hans tjat om att ses.. och det funkar inte serrö. Men jag hoppas för din skull att du mognar.. då kanske vi kan ses och prata som normala människor.

Nej jag ska sluta babbla alltså.. tror inte ens jag fick med 50% av allt jag skulle skriva men detta är något.. och som sagt, detta har inget av värde för er andra egentligen. Detta är min blogg och den funkar som en allmän dagbok för mig.

Jag tror alltid saker händer av någon orsak, det finns en mening med det. Det jag vill komma till är att jag har oerhört svårt att släppa människor som någon gång funnits i mitt liv på något sätt. Jag kan stänga av folk fort om jag känner att det inte stämmer på något plan, men jag lämnar alltid dörren på glänt för att kika om dom gör förbättringar eller skärper till sig. Inga större problem att släppa tillbaka folk om jag tycker att dom förtjänar en andra chans. Det finns två personer jag tillägnar denna fundering, var det meningen att vi skulle kunna umgås och prata igen? Båda två har varit min bästa vän. Den jag berörs mest av tog det 12 år igen innan vi pratade och träffades.. det jag tror är att vi var på helt olika plan i livet under den tiden, vi var så olika.. oerhört olika. Men idag är vi snart 22 år och känner att vi kanske på något sätt har ett band? Vi har en hel barndom tillsammans och vi är faktiskt ganska lika med hur vi tänker. Den andra gick det inte så länge mellan, men vi bor inte i samma stad längre och vi storbråkade. Men hur vi än vrider och vänder på det så känner vi varandra oerhört bra.

Jag tror att om man vill och orkar så kan man faktiskt ta upp fd kontakter. Även om man tror att man växt ifrån varandra så kan man alltid försöka. Ni var ju vänner av en orsak eller hur? Sorry om jag babblar fram och tillbaka men nu skriver jag rakt ifrån hjärtat och hur jag känner. Jag känner att dom här människorna är för bra för att slängas bort sådär.. Dom är två människor jag vill umgås och ha i mitt liv.

Nu ska ni inte tro att jag glömmer bort er andra ;) haha. Ni är lika underbara såklart.

Varje gång jag behöver ny energi, nya idèer.. så lyssnar jag alltid på Eminem..idag är en sådan dag. Märkligt att man blir utdömd pga ens personlighet.. på en skola av lärare. Men jag ska ju vara glad säger dom, för att dom inte slängt ut mig. Ni har ingen aning. Är det så konstigt att jag vill jobba med ungdomar som är i samma sits som mig? Är det så konstigt att jag tycker att vi har dåliga lärare? Ni är lärare på papper, men ni har ingen aning om hur folk fungerar. Jag har tydligen haft dålig attityd.. ha. Ni har ingen aning. Jag har ingen respekt för er längre.. ni är patetiska. Det bästa av allt är att ni försöker skylla över allt på eleven.

I lördags var det som om tiden tagit mig 10-12 år tillbaka i tiden, jag blev oerhört glad på något sätt. Om det finns en person som gör mig nostalgisk så är det hon. Vi stod båda två i det hus som vi haft oerhört många minnen i, det var som om vi aldrig varit ifrån varandra i 12 år.

You self destructive,
Little girl.
Pick yourself up,
Don't blame the world.
So you screwed up,
But you're gonna be okay.

Just ja, jag fick ju till slut svar ifrån min lärare ang. det mail jag skickade henne.. vill ni läsa det så klicka här

Jag tänker inte bifoga hela hennes sketna mail.. jag tar med en eller två höjdpunkter ur det

"Eftersom du inte varit närvarande på mer än vad du måste, undrar jag hur du kan veta att du inte får ut något av lektionerna? En del av lektionerna på onsdagarna ägnas åt grupparbeten för att ni inte ska behöva göra dessa hemma, ni spar helt enkelt tid, samtidigt som ni har en möjlighet att byta idéer och tankar med varandra"

"Den här kursen handlar om människor och våra kulturella olikheter och likheter, en stor del av kursen är att prata och analysera och reflektera över kulturella olikheter/likheter. Hur kan du veta att du inte får ut något av detta när du aldrig deltagit? Du är så bestämd i din uppfattning, trots att du bara har ett perspektiv det vill säga ditt eget."

"Du kan inte veta vad en lektion ger eller ej om du inte varit där så det argumentet köper jag inte."

---

Gosh Åsa.. jag vet inte.. hur kan jag veta det? En jävla vild chansning, håll i er nu.. ÄR ATT JAG KÄNNER MIG SJÄLV FÖR FAN. Jävla idiot. Jag har gått på komvux i snart 1 år och borde väl veta om jag får ut något av en lektion? Ni är väldigt lika i hur ni lär ut på komvux så trust me när jag säger att jag VET om jag får ut något av det.

Snälla komvux, ta in lärare som vet vad dom pratar om. Ibland undrar jag inte om jag borde blivit lärare, för att jag vet att det finns fler som varit och är som mig där ute bland skolbänkarna.. som aldrig får den hjälp de behöver.

It's war...

Hej Åsa.

 

Här skickar jag med studieenhet nr 3, 4 och 5.

 

Men det finns en annan sak jag gärna vill ta upp med dig känner jag. Klockan är över 04.00 när jag skriver detta just för att jag haft och har så mycket annat att göra. Men idag efter dagens lektion med dig kunde jag bara känna att jag blev förbannad och irriterad. Därav att jag bara gick därifrån. Jag kan bara tala för mig själv när jag skriver detta såklart. Du sa till mig att jag låg risigt till, vilket jag inte förstår hur jag kan göra. Nog för att jag var sen med studieenhet nr 3, men det var inte med flit eller så.. det var bara att jag råkat glömma den då vi gjorde gruppuppgiften. Nr 4 hade vi fortfarande x antal timmar på oss.. eftersom det fortfarande var onsdag. Jag kan inte se någon specifik tid då den ska vara inne. Och nummer 5 har du nu alltså fått redan nu för att jag ska slippa höra något om det helt ärligt. Jag har närvarat då det varit obligatoriskt.. så jag kan inte för hela friden förstå hur jag kan ligga risigt till? Det hjälper inte att säga så till en elev som är otroligt stressad redan innan.

 

Men såklart kan du inte veta att jag är stressad, men då kommer vi till det där att det inte står någonstans att lektionerna är obligatoriska. Det finns två stora anledningar till att jag inte är med, och det är för att jag får ren och skär ångest av att gå upp tidigt. Jag mår dåligt och hela min dag blir förstörd. Sen har vi det att jag inte får ut något av att sitta i en lektionssal och lyssna.. varken om det är klockan 08.00 eller 14.00. För du sa något till Alexandra i stil med att vi får så otroligt mycket av att vara med. Hur kan man uttala sig om en sådan sak utan att prata med eleven om det är så? Speciellt när det är en kurs som handlar om människan, hur olika vi är faktiskt. Lite ironiskt bara.

Och en till stor anledning till att jag började plugga ens på Komvux är att det finns möjligheten att studera på distans eller hemstudier beroende på vad man vill kalla det. För då kommer en till sak du inte heller visste, jag har alltid varit skoltrött.. det började så tidigt så som i åkurs 5 och har pågått sedan dess. Och för att dra det kort så är det därför jag hoppade av gymnasiet, för att där är det obligatorisk närvaro nästan varje dag och det klarar jag inte av. Men när jag såg att Komvux erbjuder en bättre studieform så tog jag tillfället. Men när du sen säger att vi måste vara med på den eller den lektionen blir jag väldigt fundersam. Inte minst över att du säger att jag ska närvara på lektioner som kommer ge mig noll.. är det inte bättre då att jag får vara hemma och faktiskt lära mig något? Ska jag komma på en lektion och bara sitta där och vara helt nollställd? Det ger varken mig eller dig något.

 Det ska tilläggas att jag inte lägger mig på en MVG nivå i någon ämne jag läser, inte en chans. Jag känner mig för väl för att vara så dum och tro att jag skulle fixa det, jag säger alltid att jag lägger mig på godkänt. För jag har varken tid eller intresset att ligga på MVG nivå.. Så det vill jag inte heller att du säger, att jag kan mer.. jag vet mer vad jag kan eller inte.

 Du kanske inser att jag har lite problem med lärare, men det är så. Jag försöker att göra det som ska göras och sen är det bra. Jag har inga problem med något såvida jag gör det som ska göras i en kurs och jag dyker upp då man måste vara med. Som igår.. jag var med på redovisningen och jag pratade som det var sagt. Sen skulle vi ju göra gruppuppgiften.. som man lika gärna kan göra hemma? Det står ju t.o.m. på pappret. Därför valde jag att plugga på till mina två tentor som jag faktiskt klarade pga dom där två timmarna jag fick där att plugga.

 

Jag ska avsluta detta mail med att säga att du får gärna boka tid om du vill ha ett samtal.. om du skulle vilja ha något förklarat eller så.

Neh jag ska absolut inte vara hemlig av mig.. speciellt inte när det inte finns något hemligt. Ja ja jag ska ta privata sånglektioner. Varför? Ptja, varför inte? Hahaha nejdå, jag har alltid haft ett intresse i sång. Det är bara ekonomin som satt stopp, det är ju inte gratis. Så varför inte prova på det nu..

Jag känner att jag har hittat den är jag är och är nöjd med det. Jag testar mig fram med olika saker, för livet är för kort för att inte testa. Man kan inte sitta på röven och tro att sakerna kommer till en, det funkar inte så va. Och som jag skrev förut, att jag hittat den jag är. Och så ska jag även säga att jag vet vilka jag vill ha med mig och runt omkring mig.. Jag har redan avslutat en relation till en som var en extremt nära person till mig en gång i tiden, men våran relation idag ger mig inget alls. Varför ha kvar det då? Vi träffades aldrig, vi pratade sällan..  ge mig en anledning att ha kvar sånt? Nej, så jag skrev ett sms och skrev att våran relation/något är över, vi har inget mer att säga varandra. Finns fler som säkert kommer få höra samma sak, det känner jag på mig. Tråkigt nog men jag kan inte ha relationer till folk som inte ger mig något..

Nej jag ska ta tag i detta nu på en gång.. återkommer sen.

Jag kom på en sak som stört mig såå extremt mycket, antingen är det jag som har för mycket fritid till att bry mig om detta eller så har jag väl en poäng i det jag säger..

Detta om systemkameror. Varje svensson kan idag köpa en, inget fel i det. Och det har blivit en statusgrej eller något också som jag förstår det. Och så det som stör mig, att sååå många tror att bilderna blir perfekta bara för att man har en systemkamera. Att bilden automatiskt blir..ja.. jag vet inte vad dom tror egentligen. Dom har sett en bild som någon tagit och ser att denna person äger en systemkamera och måste då ha en också. Många inser inte att det oftast (inte alltid, jag vet) ligger redigering & kunskap bakom dessa bilder. Det du får med en systemkamera är mer möjligheter, inte färdiga bilder. Ta tid och läs på om kameran och hur den funkar, okej? Jag kan ärligt säga att jag inte köpte min första systemkamera för att jag trodde att bilderna automatiskt skulle bli bra, nej jag hade innan dess fotograferat med en vanlig kompaktkamera i ca 1 år innan jag insåg att en systemkamera skulle ge mig möjligheter och ge mig det jag behöver. För er som undrar så har jag en Canon Eos 500D.

Jag låg i sängen för en timme sen eller två och pratade om allt och inget med sambon, jag vet inte om det är en ny trend vi börjat med. Igår pratade vi om pyramider och sånt som hör till, för tro det eller ej så är vi smartare än vad vi ser ut.. vi kan faktiskt prata om annat än vad vi ska käka. Hursom, så började vi börja prata om skolan.. alltså inte att jag går i skolan nu utan perioden då man gick till lekis/dagis till 9:an. Och den som känner mig vet vad jag tycker om denna period, eller ja.. ifrån lekis (jag var för cool för dagis) fram till åkurs 4 så var allt prima.. inga konstigheter som Håkan skulle säga. Men sen.. fyfan. Där gick det käpprätt åt helvete rent ut sagt. Varför? Idioter till lärare helt enkelt. "Neej men så kan du väl inte säga, det var väl inte deras fel?" JO det kan jag säga, dom var aldrig till hjälp för mig. Jag minns så väl att den dagen, jag vet inte alls om jag gick i åkurs 2 eller 3.. men den läsboken vi hade och skulle läsa i var..som rena rama bebisboken för mig. Och det såg ju lärarna, och dom hör och häpna gjorde så att jag fick läsa en svårare bok (som för övrigt var nästan lika lätt). Så där gjorde ju dom ett bra jobb, men sen då? Jag blev extremt uttråkad av jobben vi skulle göra, jag kunde ju det där. Idioter som inte fattade det dock. Jag hade och har fortfarande extremt svårt för matte, förutom det där enkla så som plus, minus och gånger. Men mer är inte logiskt för mig, eller ja procenträkning kan jag väl också till en viss del. Men sen är det stopp. Det går inte ihop..



Jag har många gånger funderat över om jag kan lida av Dyskalkyli, även om jag inte gillar att definera mig själv med diagnoser eller andra människor heller för den delen så funderar jag på att testa om det är så. Hursom, jag fick ju gå hos någon mattelärare som skulle vara för dom som hade svårt för matte.. Och jag vet inte vad dom trodde.. den läraren sa exakt samma sak men dom trodde man skulle lära sig bättre för att det var utanför klassrummet? Hon kunde inte förklara på något annat sätt.. och när hon inte kunde det som sagt så sa hon i något i stil med : Ja då vet jag inte hur jag ska förklara.. och satt och förklarade samma sak 88987 gånger. När jag tydligt sagt att jag förstår inte vad du menar och hur jag ska göra.



Hursom, det är ju bara en av alla grejer jag är bitter över. Ett annat minne är ifrån skolmatsalen. Eller några minuter innan vi går dit. Det är december och jullovet närmar sig, självklart ska dom servera gröt. Och jag hatar gröt. Säger till läraren att jag inte tycker om gröt, och hon säger bara att jag ska äta lite ändå. Redan där idiotförklarade hon sig. Jag tar en tallrik och tar ungefär en halv tesked med gröt och sätter mig bordet och väntar ut tiden mest. Och tror ni inte fanskapet tvingar mig att käka? Jag visste inte bättre och ville inte då sätta mig emot så jag tog en miiiiiiiiinimal tugga och höll på att spy över hela bordet. Ni kan ju kanske ana att jag mådde dåligt efter det, och när jag kom hem berättade jag detta för pappa som blev galen. Han ringde nästa dag och skällde ut läraren och sa att det inte var deras jobb att uppfostra hans dotter att äta, och aldrig i helvete mer tvinga mig till att äta något jag inte ville ha. Jag är fortfarande stolt över honom för det, gud ska veta hur många samtal han ringt och skällt ut lärarna för att dom försökt tvinga mig att göra saker som dom inte har något med att göra alls. För det ska tilläggas att jag i tidig ålder visste vad jag tyckte om och inte.. försök aldrig säga åt mig vad jag ska göra eller inte. Kan ju när jag ändå håller på att dra exempel ta ett till. I åkurs 6 hade jag min platåsko-period. Grymma skor försten, har kvar ett par för att bevara minnen. Saken var den att innan jag var van att gå i så höga skor så fick jag ont i ryggen, och detta hade jag ofta då i skolan. Läraren bad mig stanna kvar en dag när vi slutade. Hon sa att jag ska sluta använda dom skorna i skolan.. Tur nog var jag så pass gammal att jag kunde ignorera dessa idioter.

ÅH just ja, haha. En sak till okej? Bra. Jo det var så här va, att i åkurs 6 tror jag det var, rätta mig om jag har fel så skulle vi lära oss att skriva skrivstil. Inget konstigt i det, det förstår jag att man lär ut. Jag vet inte om det var jag själv som frågade just varför vi skulle lära oss detta eller om det var någon annan som frågade och jag hörde svaret. "Jo ni måste lära er detta för man skriver bara skrivstil på högstadiet" "Shieet tänkte man, hårt" Det var ju inte så att jag visste om det var sant eller falskt. Ni kan ju gissa vilket det var.. Fyfan i helvete vad jag fortfarande är bitter över det. Inte att dom lärde oss att skriva skiten, nej det var att dom ljög för oss raktuppochned bara sådär.

Det var inte förens i 8:an jag fick den hjälp jag behövde. Då först fick jag lärare som fattade att jag hade svårt för matte, som förstod att jag inte var helt puckad och hade egen vilja och lät inte någon styra och ställa med mig hur som helst. Och jag är så tacksam än idag för att jag hamnade hos dom, utan dom hade jag nog... ja, gud vet vad jag pysslat med idag. Idag bor jag ca några hundra meter ifrån den skolan, och jag ser dom ibland och hälsar glatt. Planerar att besöka dom imorgon faktiskt (fredag). För det var ett tag sen jag var där, tror jag bodde hemma då? Och man är alltid så välkommen att komma dit.. det är den enda skola förutom Komvux jag besöker frivilligt. Jag vet att dom kommer bli så glada över att höra att jag är tillbaka i skolan och att allt går så bra. Jag hoppas att dom elever som går hos dom idag uppskattar dom och deras hjälp. Ska väl tillägga att jag är inte dum i huvudet pga. att jag missade så mycket skolan.. jag har lärt mig själv mycket på egen hand och kan påstå att jag har mer i huvudet än många som gått var eviga dag i skolan. 

Och det jag tänkte skriva ifrån början innan detta blev en självbiografi var att när jag och Alexandra var och fikade så satt en gammal lärare ifrån dom där sämre tiderna en bit ifrån. Jag hade sett henne men la inte märke direkt till att det var hon. Men efter hon var klar så stannade hon och ursäktade sig, och sa sig tycka att det var vi. Och babblade på om allt möjligt, och jag var inte ett dugg otrevlig, tvärtom jag var väldigt trevlig. Jag la inte märke till att jag var det förens efteråt, att jag varit så trevlig och artig emot henne. Men jag antar att jag är en bättre människa än henne.

Hm, jag kunde inte somna förut.. och det var nog mest för att jag tänkt på en sak ganska länge antar jag.. som jag måste få ner i ord i bloggen.

Jo det är så att jag inte förstår en sak, eller jo jag förstår men.. skitsamma vi tar det på en gång.
Folk som är rädda över att vara ensamma efter ett förhållande. Jag har stött på detta x antal gånger när folk berättat. Självklart förstår jag själva grejen att det är tråkigt att vara ensam och bli dumpad.. självförtroendet kanske inte är på topp då. Men ändå.. att försöka hitta någon direkt.. för att slippa vara ensam. Vad är man rädd för? Eller är det så att det ligger på självförtroendet, man tror sig inte klara sig utan någon vid sin sida. Och är det så borde man ta tag i det. Kan man bara må bra om man har en partner?

Kanske borde jag inte uttala mig egentligen men jag gör det ändå, för jag kan nästan relatera till detta. När det nästan tog slut mellan mig och min sambo så var jag såklart förstörd. Tänk er en skål där hela ens liv är i.. och så kommer någon med en jävla elvisp och rör runt, runt.. i en evighet. MEN.. men.. det finns alltid ett men. Efter ett tag (ca en dag) så började jag tänka logiskt igen.. jag var självklart ledsen men jag kunde ändå lyckas tänka så pass klart att detta skulle bli bra. Jag accepterade läget att jag ev. skulle bli singel igen efter ca 4 år. Kanske accepterade jag det lite för fort och gick nästan vidare inom mig.. Jag tror t.o.m. jag började tänka på vad jag skulle göra som singel.. vart skulle jag gå ut? Vad skulle hända sen? Jag tänkte helt enkelt framåt. Och jag tror starkt på att det har med min självkänsla/självförtroende (lär er skillnad på det föresten) att göra. Som ni vet förespråkar jag att alltid se positivt på saker och ting, och jag ska försöka att inte låta så geeeky nu, men jag gjorde ett test på facebook och där stod det att jag hittat den jag var. Och det stämmer väldigt bra, jag klarar mig utmärkt själv. Jag menar, jag var singel i 16 år.. (med undantag för många korta romanser/förhållanden) och förhållandet var i 4 år. Vad väger tyngst? Jag klarade mig utmärkt innan, så tänkte jag. Varför skulle jag inte göra det igen? Egentligen hade jag ingen lust att skriva detta inlägg, eftersom det reflekterar en dålig period och jag lägger oftast sådant bakom mig men ibland måste man få skriva av sig right? Och jag vill absolut inte säga att det ska vara si och så för att det var så med mig.. men tanken om just att så många är rädda att vara själva..gör mig så förvånad.

Nej det jag försöker säga är att..ja jag vet inte egentligen. Hitta er själva innan ni hittar en partner?

För er som inte vet eller undrar.. nej jag är inte singel. Vi är fortfarande tillsammans och har det nog ännu bättre nu än förr. Man blir så vuxen ibland ;) haha. Nu ska jag försöka sova, ska till skolan imorgon, någon tant som ska föreläsa för oss tydligen.

Imorgon ska jag träffa Lena. På kortet ovan är vi runt 16 år.. lite berusade av alkohol också. Vi har många, många minnen och stunder ihop. Vi var bästa vänner i många år.. Idag träffas vi knappt. Vi bor inte i samma stad längre.. Men vi har alltid haft ett band mellan oss.. Hon har nästan varit som en syster för mig, då hon nästan bodde hos oss ett tag. Idag är vi 2 helt olika människor. Hon är gravid också, ska bli så spännande att se magen. Jag har alltid och kommer alltid att älska dig för den du är. Det känns som det var igår jag såg dig i skolan, första dagen du började.. Stod längst fram och såg blyg ut. Heh.. och dom där nätterna vi gick ifrån Bråten till Statoil.. eller kvällen/natten vi kollade på Rädda Willy nere hos Lärkas och vi låg dubbelvikta på golvet av skratt och du somnade sedan. Vi sa att vi skulle flytta ihop när vi fick jobb och blivit 18 år.. gå på Wickan och träffa massa olika killar.

Ja jag skulle kunna skriva hur långt som helst.. men jag låter det vara så. Vissa saker ska man bara minnas. Ska bli skitkul att träffas imorgon över en fika.