Att leva på krediter

Köp nu - betala om x antal månader. Otroligt dumt. Varför skulle jag köpa något nu och betala sen? Vad var vitsen med det? Har man inte pengar nu har man väl inte det sen heller? Vad är det för människor som använder sig av det alternativet?
Det var inte många kronor kvar när jag kom hem någon dag senare. Och frågar du mig idag vad jag köpte så kan jag inte direkt säga exakt vad det var. Lite kläder som höll en tvätt kanske.. någon film. Det där kortet blev också en ond cirkel. Varje månad ska man ju betala x antal hundra. Och ibland hade man ju dåligt med pengar så man betalade den räkningen och sen tog man ut dom pengarna ifrån kortet för att kunna betala en annan räkning. På så vis fick jag det många gånger att gå runt när man var arbetslös. Jag använde kortet för att handla mat ibland.
Handlade massa på kredit när jag var arbetslös. Kanske av ren vana, kanske för att fylla upp för det jag egentligen kände. Förmodligen 50/50 om jag får gissa. Det har nog aldrig handlat om att ha det senaste. Jag har aldrig heller direkt gjort någon analys av varför det blev såhär. Jag lät det mest bara hända. Levde för dagen och tog smällen imorgon. Men hursom, om vi ska ta och avrunda detta så är det inte förens idag x antal år senare som jag kunnat ta tag i detta. Precis som jag skrev lite längre upp så betalar jag ännu av kreditkortet. Men andra krediter har jag idag tagit till banken och gjort ett större lån av. Med bättre ränta och om 36 månader är jag skuldfri ifrån det. Känslan när jag klev ut ifrån banken och dom hade beviljat mitt lån kan jag inte heller beskriva. Men det var sol och vårväder ute, men för mig kändes det som världens bästa dag. Nu kunde jag se framåt och planera min framtid.
Men precis som ni ofta ser på tv så säger dom oftast att resan inte tar slut där bara för att man löst det man haft. Det är resan efteråt som är svår. Att inte hamna där igen. För det är ju inte som så att hemsidorna försvinner eller att man kan handla nu och betala senare i sommar eller i höst. Det är fortfarande jobbigt att klicka i kortbetalning eller postförskott när jag shoppar. Alltså att jag betalar direkt eller när jag hämtar ut sakerna. Klart jag hellre vill lägga pengarna på annat, men det tänket försvinner sakta men säkert. För man måste tänka långsiktigt. Vill jag betala flera hundra i ränta och må dåligt eller spara dom pengarna och göra saker jag veeerkligen vill göra eller köpa det jag verkligen vill ha. Valet är ganska enkelt. För att dra ett exempel på hur jag menar med att man så lätt kan hamna tillbaka i gamla vanor. Jag hade ett konto på en hemsida som säljer kläder och lite annat. Där hade jag x antal tusen i skuld. Jag lyckades efter en tid betala av det. Några månader senare var jag fast igen.
Det började med att jag köpte en kamera för att den jag hade gick sönder och inte hade jag flera tusen i plånboken att köpa en ny kamera. Så jag tänkte "ja men jag tar den på avbetalning i några månader istället..men jag ska INTE köpa mer kläder på avbetalning" Heh.. trodde ni på det där? Slutade med en skuld på över tiotusen kronor. Och då var det BARA kläder till slut. Det är en ond cirkel. Men till slut måste man bestämma sig.
Idag har jag 2 st olika sparkonton på min bank, ett allmänt sparande där jag sparar till..ja gud vet vad. Om något skulle hända eller gå sönder. Och sen är andra sparandet till min operation. Den motiverar mig så otroligt mycket mer nu när jag vet att jag kan spara till den. Men mer om det i ett annat inlägg. Jag vill mest bara få detta ur mig. Kul om ni faktiskt tagit er ner hit och orkat läsa om detta. Jag skulle egentligen bara vilja vara så helhylle och säga att ge fan i att ta krediter och skuldsätt er inte. Det är inte värt det. Men det är inte upp till mig att säga det till er. Beslutet ligger hos er.
Då och nu
Det som fick mig att inse detta och verkligen ta vara på denna chans jag fick nu var att jag var i botten rent ekonomiskt. Jag fick låna varje månad av min familj för att klara mig. Och det är inte kul att behöva långa pengar månad efter månad. Det kändes skamligt faktiskt. Det finns ingen tvekan om att dom inte skulle hjälpt mig, men det är ändå jobbigt. Jag menar, dom har också räkningar att betala och ska inte behöva betala mina räkningar för saker jag dragit på mig. Nej.. där vill jag aldrig hamna igen faktiskt.
Så det är detta jag tänker på varje morgon när jag bara vill ligga kvar, vill ringa och vara "sjuk". Jag får skuldkänslor när jag ens tänker den tanken idag. Det är inte alla dagar man vill iväg och jobba. Men känslan av att kunna betala sina egna räkningar och kunna köpa saker som man vill ha och få det att gå runt OCH kunna spara pengar är obeskrivlig. Jag har varit hemma en handfull dagar sen jag började, men då var jag sjuk också. Inledde ju utbildningen med att inte ha någon röst kvar i princip haha. Trodde aldrig jag skulle klara av jobbet när vi började där. Kommer ihåg det så väl. När alla var där och vi presenterade oss. Kommer ihåg att jag pratade med Robin på infoträffen innan vi visste om vi fick jobba där. Kul att vi sen hamnade i samma grupp!
Så nej, jag ville mest bara skriva av mig ang. detta för mig själv. För min egna skull då jag är stolt över mig själv.
What can I say
Tried to not ever let you down
Still I can see it in your eyes not good enough
This time I believed that I really could change
I gave it all
This time you really had me everything
I guess I was wrong
I guess I was wrong
What can I say what can I do
This is who I am and I'm hurting you
What can I say what can I do
No matter how strong my feelings are
I always end up hurting you
I always end up hurting you
I'm hurting you
I tried hard only to be him
You've always wanted in life
Still I just bring you misery
What can i do?
This time I believed in you, in me
And I have it all
This time I could see it all perfectly
I guess I was wrong
I guess I was wrong
What can I say what can I do
This is who I am and I'm hurting you
What can I say what can I do
No matter how strong my feelings are
I always end up hurting you
I always end up hurting you
Without you I keep crying
With you I am just hurting you
Without you I am dying
With you I am tearing your heart
Without you I am crying
Without you I am dying
What can I say what can I do
This is who I am and I'm hurting you
What can I say what can I do
No matter how strong my feelings are
I always end up hurting you
I always end up hurting you
I always end up hurting you
I'm hurting you.
True story
Fredrik - bröst hallå!
Angelique - hahahahah meh, vilka fördomar du har idag fredrik!
Fredrik - Vet ^^
Fredrik - man måste ju vara lite rädd för ifall du totaldissar mig när du får boobzen
Angelique - haha never, jag behöver nog ha dig ett tag till ska du se
Fredrik - Hahahah
Fredrik - Jag är inget redskap!
Angelique - nej nej, jaaag veeet.. du har känslor och bla bla
Fredrik - känns iof som att vi aldrig kommer sluta snacka alltså haha
Angelique - Neej
Fredrik - om 20 år sitter vi på msn fortfarande
Angelique - Lätt
Fredrik - promise alltså
Fredrik - vore så jävla kul
I try to catch my breath again
'Cause sometimes you feel tired,
feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up.
But you gotta search within you, you gotta find that inner strength
and just pull that shit out of you and get that motivation to not give up
and not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse.
Pratade med S förut. Det var inget vidare trevligt samtal.. att höra att en vän vill begå självmord och befinner sig 12 mil bort är en känsla jag inte kan beskriva. Jag kunde inte annat än att bli förbannad på honom. Och sen förklarade jag varför jag inte vill att han gör något. Han kunde inte respektera det sa han. Men han vart märkbart berörd av mina ord. Väldigt länge har jag inte orkat förklara för honom om en del saker. Vissa saker måste man ta IRL. Men i denna stund behövde han nog höra detta. Han behöver någon som tror honom. Tror på honom. Jag försvarar honom oavsett vad folk säger. Vad jag inte försvarar är vad han gör, jag kan aldrig göra det. Men jag förstår varför han gör det. Jag sa till honom att jag sett genom hans bubbla för flera år sedan..och han vet att jag gjort det. Han verkade uppriktigt glad över att jag inte behandlar honom som hans "vänner" gjort. Svarade att jag aldrig haft anledning att vara otrevlig eller elak emot honom, han har funnits där för att prata för mig genom åren, likaså jag för honom. Fick även till ursäkt för sist vi prata, då han spårade ur. Jag sa att det var glömt, men jag uppskattade ursäkten.
Jag åker dit över dagen nästa vecka, är det något jag ogillar så är det när vänner mår dåligt. Ibland tror jag..eller nej ibland vet jag att jag tar på mig för mycket av folks problem. Men så har det alltid varit, vare sig jag vill eller ej har jag med all säkerhet ältat många av mina vänner problem och försökt hitta en lösning åt dom. Nu vill jag inte att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte. Jag vill bara vara 110% ärlig om när jag säger att jag älskar mina vänner men ibland måste även jag dra mig undan och bli "off". På senaste tiden har jag varit så otroligt stressad att jag gråtit om nätterna. Men sakta men säkert börjar jag gå genom orsakerna. So don't worry.
Annars då.. ptja, ibland känner jag att jag finns tillgänglig för ofta och överallt. Skum tanke men se det såhär, jag finns tillgänglig 24/7 via telefon. Jag finns tillgänglig på Facebook, Twitter och MSN. På något höger och vänster går det alltid att nå mig. I dont know.. bara en jävla tanke jag inte kan få ur huvudet. Kanske borde stänga av telefon oftare. Hmm.. annars är jag väl lite trött på folk som inte riktigt tar sig tid att fråga om man vill umgås, utan att det alltid är jag som frågar. Jag tröttnar väldigt fort på det. Väldigt fort.
Somtimes it feels like the world's on my shoulders
Everyone's leanin' on me
Thoughts are spinning in my head

Efter lite sömn känns allt bättre, mindre bra att vakna nu dock men hey. Så kan det vara ibland. Annars är jag allmänt tankspridd som vanligt på natten. Funderar över en del av brevet, lite hur jag ska tolka det. Helt oväntat är det inte, faktiskt inte. Och varför är min respons på det inte oväntad heller? Sen vad kommer hans reaktion vara på det jag skrev? Jaja, han kommer få mitt brev på tisdag eller onsdag och jag får svar torsdag eller fredag. Så då får vi se. Haha, förlåt om jag gör er nyfikna eller trötta över detta hemliga inlägg men det är inte direkt något jag vill lägga ut. Varken här eller i den privata bloggen, så pass privat är det. Har inte pratat med någon om det heller, kanske gör jag det när jag vet mer om saken.
Hinder - Lips of an angel
There is no escape now

Fick ett efterlängtat brev idag. Jag både skrattade och grät, ska börja skriva svar ikväll.
....
I can't keep wasting my time
Lycka
För det går faktiskt att göra det, bara man vill. Jag hade kunnat vara kvar och gnällt om saker, men vad får jag ut av det mer än att bli mer arg? Jag hade kunnat vara kvar och vara ledsen över saker som hänt, men samma sak där.. Livet går vidare vare sig man vill eller inte. Och jag tänker inte vara en ledsen och arg människa. Deal with it direkt och gå vidare sedan har jag haft i huvudet så länge. Det hjälper så otroligt mycket, jag väljer mina moments där jag kan haka fast ibland.. men aldrig för länge. Många skulle säkert skratta och sätta mig i ett fack för såna där överglada människor när dom läser detta, det får ni gärna göra. För jag är hellre glad än ledsen. Nu ska jag inte säga att tiden med namnet Jeanette var enbart dåligt, det var oerhört mycket glädje där.. många av mina bästa år. Där jag blev den jag är idag. Pga. alla människor som jag mötte och träffade. Jag brukar tänka på citatet "Jag är en del av alla jag mött". Och jag försöker ta efter lite av det på mitt egna sätt, att ta det som är bra med någon. Om någon ger ett bra råd eller är har något sätt som är bra för något, ja då kan man ju faktiskt kopiera det.
Jag hade aldrig velat göra något annorlunda idag, kanske ville jag det då just då när något dåligt hände. Alla killar jag träffade tex.. jag lärde mig mycket om dessa varelser där i tonåren. Min destruktiva period, jag är ändå glad för att jag hade den.. på så vis får man en annan förståelse. Men jag tror inte heller man måste gå genom vissa saker för att ha förståelse för saker som man inte varit med om, sunt förnuft kommer man långt på. Och är man som mig, intresserad av människors beteende så snappar man upp en del. Mina vänner, ni har både blivit analyserade en eller fem gånger av mig, haha. Man lär sig om andras vanor, och varför dom gör som dom gör. Try it, det är kul. Både en eller femhundra gånger kan man förutspå en persons handlingar.
Hursom, jag är lycklig. Jag säger då inte att allt är perfekt.. men jag är lycklig. För jag vill inte att allt ska vara perfekt, då skulle jag ju inte ha något att uppnå hela tiden. Vore ganska tråkigt och man skulle bara sitta där och ha det perfekt. Fan vad tråkigt alltså. Haha nej men det jag vill få fram med hela allt detta är att var glad för fan haha. Det jag fått ut av detta är att jag kan hitta dom där små sakerna och bli glad, tex var det en fredagskväll efter vi varit hos mamma och pappa. Jag och Andreas gick ifrån bilen till lägenheten och då hörde jag fågelkvitter, ni vet sådär som dom låter på en sommarmorgon.. ni kanske inte vet men skit samma det var något som fick mig att minnas tidiga promenader på morgonen. Och vad är meningen med detta? Jo, jag hade kunnat bli nedstämd och önskat att var så ännu.. men istället så blev jag glad över att jag hade så kul just då.
Jag hade rätt va?
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
fan då kan inte stava
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
jag fattar va du menar..
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
bra
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
love
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
u
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
=)
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
haha.. ge dig nu..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
men men alla mäniskor glömer
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
med tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
tror du det..?
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
jo man gör det med tid men det kan ta tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
njaa.. vette fan det..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
jo då om jag sluta prata med dig så glömer du mig inom en viss tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
har jag svårt att tro..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
dåra ?
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
nää men jag tror att vissa personer kommer man minnas livet ut..

About me
Och som jag skrev så har detta alltid varit mitt sista val. Jobbet i Örebro tog slut, eller uppdraget tog slut heter det väl mer. Och dom hade inget mer just nu. Och tro inte att jag ligger på latsidan, jag söker minst 1-2 jobb per dag. Har börjat söka i Karlstad nu också, det går faktiskt direkt buss ifrån stan dit. Något borde dyka upp, vad som helst egentligen. Och ja, jag sökte till PEC och ska på info träff på onsdag. Om ni känner mig så vet ni att jag jobbat där förut.. Ja, telefonförsäljare. Sug på den. Men jag jobbar hellre med det än att leva på soc. I really do. Men vi ska inte ropa hej ännu, en 3 dagars utbildning väntar (som inte ens är betald) innan själva jobbet drar igång. Ni får hålla alla tummar för mig, och att jag lyckas bättre denna gång att sälja ;) Hahaha, trust me. Jag är ingen bra säljare direkt.. men roligt hade vi iallafall där borta. Och jag kommer fortsätta att leta jobb, jag kommer inte ge mig förens jag har ett jobb.
Och ni som funderar över om inte mina föräldrar kan hjälpa mig? Nej, eller ja.. Dom kan hjälpa mig till en viss del, så som mat osv. Men båda två blev arbetslösa nu när alla drog ner på personal. Mamma är sjukskriven sedan några år tillbaka pga. en stroke som hon fick och hon går på dialys 2 dagar i veckan fortfarande. Pappa söker jobb som alla andra. Så ni kanske förstår, jag vill inte direkt mjölka dom på pengar. Och skulle aldrig göra det heller, jag står hellre på egna ben. Och för att gå vidare med mammas stroke så har hon en polycystic njursjukdom. Och risken finns att jag också har det, jag kan inte ens kolla upp det förens jag blir runt 23 år. Detta är något som oroar mig ganska mycket, kommer jag behöva gå på dialys och käka massa piller också? Jag har ingen aning.
Men för att vända det hela till något annat, så funkar allt bra. I övrigt alltså, haha. Jag har lyckats hålla mig frisk ifrån alla förkylningar (kommer säkert vakna upp sjuk imorgon) och allt annat skit. Och med kärleken går det också bra, vi har lyckats hålla ihop över 5 år nu ;) haha. True love ♥ Jag reflekterar rent allmänt över saker och ting, försöker hitta lösningar på små vardagsproblem.
Funderar på vilka vänner som verkligen är mina vänner och vilka jag borde "göra mig av med" och vilka som borde vara närmare. Tog kontakt med en vän häromdagen.. i hopp om att han skulle vara förändrad och faktiskt sluta vara så tragisk. Men nej, same old shit. Skillnaden var väl att han nu pratade med psykolog och läkare.. men han mådde inge bättre för det sa han. Förstår inte när han ska växa upp och ta ansvar för sig själv och sluta skylla allt på andra.. speciellt hans välmående. Jag sa upp våran vänskap med ett klick på telefon på en fest för ca ett år sen. Jag sa till honom att jag orkar med massa trams..klick. Jag vet inte ens om jag kan ha kvar honom som vän.. för jag får inte ut något av det hela. Inte mer än hans tjat om att ses.. och det funkar inte serrö. Men jag hoppas för din skull att du mognar.. då kanske vi kan ses och prata som normala människor.
Nej jag ska sluta babbla alltså.. tror inte ens jag fick med 50% av allt jag skulle skriva men detta är något.. och som sagt, detta har inget av värde för er andra egentligen. Detta är min blogg och den funkar som en allmän dagbok för mig.
You said we wouldn't be apart

Jag tror alltid saker händer av någon orsak, det finns en mening med det. Det jag vill komma till är att jag har oerhört svårt att släppa människor som någon gång funnits i mitt liv på något sätt. Jag kan stänga av folk fort om jag känner att det inte stämmer på något plan, men jag lämnar alltid dörren på glänt för att kika om dom gör förbättringar eller skärper till sig. Inga större problem att släppa tillbaka folk om jag tycker att dom förtjänar en andra chans. Det finns två personer jag tillägnar denna fundering, var det meningen att vi skulle kunna umgås och prata igen? Båda två har varit min bästa vän. Den jag berörs mest av tog det 12 år igen innan vi pratade och träffades.. det jag tror är att vi var på helt olika plan i livet under den tiden, vi var så olika.. oerhört olika. Men idag är vi snart 22 år och känner att vi kanske på något sätt har ett band? Vi har en hel barndom tillsammans och vi är faktiskt ganska lika med hur vi tänker. Den andra gick det inte så länge mellan, men vi bor inte i samma stad längre och vi storbråkade. Men hur vi än vrider och vänder på det så känner vi varandra oerhört bra.
Jag tror att om man vill och orkar så kan man faktiskt ta upp fd kontakter. Även om man tror att man växt ifrån varandra så kan man alltid försöka. Ni var ju vänner av en orsak eller hur? Sorry om jag babblar fram och tillbaka men nu skriver jag rakt ifrån hjärtat och hur jag känner. Jag känner att dom här människorna är för bra för att slängas bort sådär.. Dom är två människor jag vill umgås och ha i mitt liv.
Nu ska ni inte tro att jag glömmer bort er andra ;) haha. Ni är lika underbara såklart.
The answers to the questions are getting closer
I was just a little kid
You just sometimes need a push

You self destructive,
Little girl.
Pick yourself up,
Don't blame the world.
So you screwed up,
But you're gonna be okay.
Hysh hysh! Tyst flicka!
Något väldigt roligt hände förut, väldigt roligt tycker jag iallafall som nyss läst en bok om en tjej som går sin egna väg och inte låter sig tystas ner av någon.
Min pojkvän spelar ju ett band bla bla.. och dom ska ha spelning snart. Och dom är ju såklart inte dom enda som ska spela.. det är x antal andra band också. Och jag ska vara där såklart för att se deras första spelning, ingen konstigt med det. Och så säger han förut "kom ihåg och vara snäll nu emot alla" och jag frågade om jag alltså inte fick säga vad jag exakt tyckte och tänkte om banden som spelar. Nej det får jag icke.. jag kan ju säga att det inte är min typ av musik. Och det kan man ju säga.. om man inte har något åsikt. Men nu råkar jag ha en viss åsikt om ett visst band som spelar.. och säkert om andra band som spelar också för den delen.
Så istället för att säga det jag vill säga (att dom är ett pack som inte kan göra musik och inte har något nytt att komma med) så ska jag istället be om autograf. Jag ska seriöst göra det. Säljer dom något så ska jag köpa det be om autograf på det och säga att jag är deras största fan. Ska hoppa och skrika när dom spelar också.
Jag menar inte nu att jag skulle säga något elakt bara sådär till dom, nej det gör jag icke. Men skulle någon nu fråga mig.. ja.. då skulle jag egentligen säga vad jag tycker.
Såå.. istället skriver jag vad jag tycker på min blogg. Bra deal.
Sånt här gör mig förbannad
Jag tänker inte bifoga hela hennes sketna mail.. jag tar med en eller två höjdpunkter ur det
"Eftersom du inte varit närvarande på mer än vad du måste, undrar jag hur du kan veta att du inte får ut något av lektionerna? En del av lektionerna på onsdagarna ägnas åt grupparbeten för att ni inte ska behöva göra dessa hemma, ni spar helt enkelt tid, samtidigt som ni har en möjlighet att byta idéer och tankar med varandra"
"Den här kursen handlar om människor och våra kulturella olikheter och likheter, en stor del av kursen är att prata och analysera och reflektera över kulturella olikheter/likheter. Hur kan du veta att du inte får ut något av detta när du aldrig deltagit? Du är så bestämd i din uppfattning, trots att du bara har ett perspektiv det vill säga ditt eget."
"Du kan inte veta vad en lektion ger eller ej om du inte varit där så det argumentet köper jag inte."
Gosh Åsa.. jag vet inte.. hur kan jag veta det? En jävla vild chansning, håll i er nu.. ÄR ATT JAG KÄNNER MIG SJÄLV FÖR FAN. Jävla idiot. Jag har gått på komvux i snart 1 år och borde väl veta om jag får ut något av en lektion? Ni är väldigt lika i hur ni lär ut på komvux så trust me när jag säger att jag VET om jag får ut något av det.
Snälla komvux, ta in lärare som vet vad dom pratar om. Ibland undrar jag inte om jag borde blivit lärare, för att jag vet att det finns fler som varit och är som mig där ute bland skolbänkarna.. som aldrig får den hjälp de behöver.
It's war...
I'll be there for you

You say the right things ♥
I know one thing that never changes and
That's you as my best friend.
Ojdå
Mitt mail..
Hej Åsa.
Här skickar jag med studieenhet nr 3, 4 och 5.
Men det finns en annan sak jag gärna vill ta upp med dig känner jag. Klockan är över 04.00 när jag skriver detta just för att jag haft och har så mycket annat att göra. Men idag efter dagens lektion med dig kunde jag bara känna att jag blev förbannad och irriterad. Därav att jag bara gick därifrån. Jag kan bara tala för mig själv när jag skriver detta såklart. Du sa till mig att jag låg risigt till, vilket jag inte förstår hur jag kan göra. Nog för att jag var sen med studieenhet nr 3, men det var inte med flit eller så.. det var bara att jag råkat glömma den då vi gjorde gruppuppgiften. Nr 4 hade vi fortfarande x antal timmar på oss.. eftersom det fortfarande var onsdag. Jag kan inte se någon specifik tid då den ska vara inne. Och nummer 5 har du nu alltså fått redan nu för att jag ska slippa höra något om det helt ärligt. Jag har närvarat då det varit obligatoriskt.. så jag kan inte för hela friden förstå hur jag kan ligga risigt till? Det hjälper inte att säga så till en elev som är otroligt stressad redan innan.
Men såklart kan du inte veta att jag är stressad, men då kommer vi till det där att det inte står någonstans att lektionerna är obligatoriska. Det finns två stora anledningar till att jag inte är med, och det är för att jag får ren och skär ångest av att gå upp tidigt. Jag mår dåligt och hela min dag blir förstörd. Sen har vi det att jag inte får ut något av att sitta i en lektionssal och lyssna.. varken om det är klockan 08.00 eller 14.00. För du sa något till Alexandra i stil med att vi får så otroligt mycket av att vara med. Hur kan man uttala sig om en sådan sak utan att prata med eleven om det är så? Speciellt när det är en kurs som handlar om människan, hur olika vi är faktiskt. Lite ironiskt bara.
Och en till stor anledning till att jag började plugga ens på Komvux är att det finns möjligheten att studera på distans eller hemstudier beroende på vad man vill kalla det. För då kommer en till sak du inte heller visste, jag har alltid varit skoltrött.. det började så tidigt så som i åkurs 5 och har pågått sedan dess. Och för att dra det kort så är det därför jag hoppade av gymnasiet, för att där är det obligatorisk närvaro nästan varje dag och det klarar jag inte av. Men när jag såg att Komvux erbjuder en bättre studieform så tog jag tillfället. Men när du sen säger att vi måste vara med på den eller den lektionen blir jag väldigt fundersam. Inte minst över att du säger att jag ska närvara på lektioner som kommer ge mig noll.. är det inte bättre då att jag får vara hemma och faktiskt lära mig något? Ska jag komma på en lektion och bara sitta där och vara helt nollställd? Det ger varken mig eller dig något.
Det ska tilläggas att jag inte lägger mig på en MVG nivå i någon ämne jag läser, inte en chans. Jag känner mig för väl för att vara så dum och tro att jag skulle fixa det, jag säger alltid att jag lägger mig på godkänt. För jag har varken tid eller intresset att ligga på MVG nivå.. Så det vill jag inte heller att du säger, att jag kan mer.. jag vet mer vad jag kan eller inte.
Du kanske inser att jag har lite problem med lärare, men det är så. Jag försöker att göra det som ska göras och sen är det bra. Jag har inga problem med något såvida jag gör det som ska göras i en kurs och jag dyker upp då man måste vara med. Som igår.. jag var med på redovisningen och jag pratade som det var sagt. Sen skulle vi ju göra gruppuppgiften.. som man lika gärna kan göra hemma? Det står ju t.o.m. på pappret. Därför valde jag att plugga på till mina två tentor som jag faktiskt klarade pga dom där två timmarna jag fick där att plugga.
Jag ska avsluta detta mail med att säga att du får gärna boka tid om du vill ha ett samtal.. om du skulle vilja ha något förklarat eller så.
From the inside
Jag känner att jag har hittat den är jag är och är nöjd med det. Jag testar mig fram med olika saker, för livet är för kort för att inte testa. Man kan inte sitta på röven och tro att sakerna kommer till en, det funkar inte så va. Och som jag skrev förut, att jag hittat den jag är. Och så ska jag även säga att jag vet vilka jag vill ha med mig och runt omkring mig.. Jag har redan avslutat en relation till en som var en extremt nära person till mig en gång i tiden, men våran relation idag ger mig inget alls. Varför ha kvar det då? Vi träffades aldrig, vi pratade sällan.. ge mig en anledning att ha kvar sånt? Nej, så jag skrev ett sms och skrev att våran relation/något är över, vi har inget mer att säga varandra. Finns fler som säkert kommer få höra samma sak, det känner jag på mig. Tråkigt nog men jag kan inte ha relationer till folk som inte ger mig något..
Nej jag ska ta tag i detta nu på en gång.. återkommer sen.
Min åsikt om systemkameror..

Jag kom på en sak som stört mig såå extremt mycket, antingen är det jag som har för mycket fritid till att bry mig om detta eller så har jag väl en poäng i det jag säger..
Detta om systemkameror. Varje svensson kan idag köpa en, inget fel i det. Och det har blivit en statusgrej eller något också som jag förstår det. Och så det som stör mig, att sååå många tror att bilderna blir perfekta bara för att man har en systemkamera. Att bilden automatiskt blir..ja.. jag vet inte vad dom tror egentligen. Dom har sett en bild som någon tagit och ser att denna person äger en systemkamera och måste då ha en också. Många inser inte att det oftast (inte alltid, jag vet) ligger redigering & kunskap bakom dessa bilder. Det du får med en systemkamera är mer möjligheter, inte färdiga bilder. Ta tid och läs på om kameran och hur den funkar, okej? Jag kan ärligt säga att jag inte köpte min första systemkamera för att jag trodde att bilderna automatiskt skulle bli bra, nej jag hade innan dess fotograferat med en vanlig kompaktkamera i ca 1 år innan jag insåg att en systemkamera skulle ge mig möjligheter och ge mig det jag behöver. För er som undrar så har jag en Canon Eos 500D.
Dom kallar det skola, jag lärde mig mer av livet

Jag låg i sängen för en timme sen eller två och pratade om allt och inget med sambon, jag vet inte om det är en ny trend vi börjat med. Igår pratade vi om pyramider och sånt som hör till, för tro det eller ej så är vi smartare än vad vi ser ut.. vi kan faktiskt prata om annat än vad vi ska käka. Hursom, så började vi börja prata om skolan.. alltså inte att jag går i skolan nu utan perioden då man gick till lekis/dagis till 9:an. Och den som känner mig vet vad jag tycker om denna period, eller ja.. ifrån lekis (jag var för cool för dagis) fram till åkurs 4 så var allt prima.. inga konstigheter som Håkan skulle säga. Men sen.. fyfan. Där gick det käpprätt åt helvete rent ut sagt. Varför? Idioter till lärare helt enkelt. "Neej men så kan du väl inte säga, det var väl inte deras fel?" JO det kan jag säga, dom var aldrig till hjälp för mig. Jag minns så väl att den dagen, jag vet inte alls om jag gick i åkurs 2 eller 3.. men den läsboken vi hade och skulle läsa i var..som rena rama bebisboken för mig. Och det såg ju lärarna, och dom hör och häpna gjorde så att jag fick läsa en svårare bok (som för övrigt var nästan lika lätt). Så där gjorde ju dom ett bra jobb, men sen då? Jag blev extremt uttråkad av jobben vi skulle göra, jag kunde ju det där. Idioter som inte fattade det dock. Jag hade och har fortfarande extremt svårt för matte, förutom det där enkla så som plus, minus och gånger. Men mer är inte logiskt för mig, eller ja procenträkning kan jag väl också till en viss del. Men sen är det stopp. Det går inte ihop..
Jag har många gånger funderat över om jag kan lida av Dyskalkyli, även om jag inte gillar att definera mig själv med diagnoser eller andra människor heller för den delen så funderar jag på att testa om det är så. Hursom, jag fick ju gå hos någon mattelärare som skulle vara för dom som hade svårt för matte.. Och jag vet inte vad dom trodde.. den läraren sa exakt samma sak men dom trodde man skulle lära sig bättre för att det var utanför klassrummet? Hon kunde inte förklara på något annat sätt.. och när hon inte kunde det som sagt så sa hon i något i stil med : Ja då vet jag inte hur jag ska förklara.. och satt och förklarade samma sak 88987 gånger. När jag tydligt sagt att jag förstår inte vad du menar och hur jag ska göra.

Hursom, det är ju bara en av alla grejer jag är bitter över. Ett annat minne är ifrån skolmatsalen. Eller några minuter innan vi går dit. Det är december och jullovet närmar sig, självklart ska dom servera gröt. Och jag hatar gröt. Säger till läraren att jag inte tycker om gröt, och hon säger bara att jag ska äta lite ändå. Redan där idiotförklarade hon sig. Jag tar en tallrik och tar ungefär en halv tesked med gröt och sätter mig bordet och väntar ut tiden mest. Och tror ni inte fanskapet tvingar mig att käka? Jag visste inte bättre och ville inte då sätta mig emot så jag tog en miiiiiiiiinimal tugga och höll på att spy över hela bordet. Ni kan ju kanske ana att jag mådde dåligt efter det, och när jag kom hem berättade jag detta för pappa som blev galen. Han ringde nästa dag och skällde ut läraren och sa att det inte var deras jobb att uppfostra hans dotter att äta, och aldrig i helvete mer tvinga mig till att äta något jag inte ville ha. Jag är fortfarande stolt över honom för det, gud ska veta hur många samtal han ringt och skällt ut lärarna för att dom försökt tvinga mig att göra saker som dom inte har något med att göra alls. För det ska tilläggas att jag i tidig ålder visste vad jag tyckte om och inte.. försök aldrig säga åt mig vad jag ska göra eller inte. Kan ju när jag ändå håller på att dra exempel ta ett till. I åkurs 6 hade jag min platåsko-period. Grymma skor försten, har kvar ett par för att bevara minnen. Saken var den att innan jag var van att gå i så höga skor så fick jag ont i ryggen, och detta hade jag ofta då i skolan. Läraren bad mig stanna kvar en dag när vi slutade. Hon sa att jag ska sluta använda dom skorna i skolan.. Tur nog var jag så pass gammal att jag kunde ignorera dessa idioter.
ÅH just ja, haha. En sak till okej? Bra. Jo det var så här va, att i åkurs 6 tror jag det var, rätta mig om jag har fel så skulle vi lära oss att skriva skrivstil. Inget konstigt i det, det förstår jag att man lär ut. Jag vet inte om det var jag själv som frågade just varför vi skulle lära oss detta eller om det var någon annan som frågade och jag hörde svaret. "Jo ni måste lära er detta för man skriver bara skrivstil på högstadiet" "Shieet tänkte man, hårt" Det var ju inte så att jag visste om det var sant eller falskt. Ni kan ju gissa vilket det var.. Fyfan i helvete vad jag fortfarande är bitter över det. Inte att dom lärde oss att skriva skiten, nej det var att dom ljög för oss raktuppochned bara sådär.
Det var inte förens i 8:an jag fick den hjälp jag behövde. Då först fick jag lärare som fattade att jag hade svårt för matte, som förstod att jag inte var helt puckad och hade egen vilja och lät inte någon styra och ställa med mig hur som helst. Och jag är så tacksam än idag för att jag hamnade hos dom, utan dom hade jag nog... ja, gud vet vad jag pysslat med idag. Idag bor jag ca några hundra meter ifrån den skolan, och jag ser dom ibland och hälsar glatt. Planerar att besöka dom imorgon faktiskt (fredag). För det var ett tag sen jag var där, tror jag bodde hemma då? Och man är alltid så välkommen att komma dit.. det är den enda skola förutom Komvux jag besöker frivilligt. Jag vet att dom kommer bli så glada över att höra att jag är tillbaka i skolan och att allt går så bra. Jag hoppas att dom elever som går hos dom idag uppskattar dom och deras hjälp. Ska väl tillägga att jag är inte dum i huvudet pga. att jag missade så mycket skolan.. jag har lärt mig själv mycket på egen hand och kan påstå att jag har mer i huvudet än många som gått var eviga dag i skolan.
Och det jag tänkte skriva ifrån början innan detta blev en självbiografi var att när jag och Alexandra var och fikade så satt en gammal lärare ifrån dom där sämre tiderna en bit ifrån. Jag hade sett henne men la inte märke direkt till att det var hon. Men efter hon var klar så stannade hon och ursäktade sig, och sa sig tycka att det var vi. Och babblade på om allt möjligt, och jag var inte ett dugg otrevlig, tvärtom jag var väldigt trevlig. Jag la inte märke till att jag var det förens efteråt, att jag varit så trevlig och artig emot henne. Men jag antar att jag är en bättre människa än henne.
Jag och mina funderingar som vanligt
Jo det är så att jag inte förstår en sak, eller jo jag förstår men.. skitsamma vi tar det på en gång.
Folk som är rädda över att vara ensamma efter ett förhållande. Jag har stött på detta x antal gånger när folk berättat. Självklart förstår jag själva grejen att det är tråkigt att vara ensam och bli dumpad.. självförtroendet kanske inte är på topp då. Men ändå.. att försöka hitta någon direkt.. för att slippa vara ensam. Vad är man rädd för? Eller är det så att det ligger på självförtroendet, man tror sig inte klara sig utan någon vid sin sida. Och är det så borde man ta tag i det. Kan man bara må bra om man har en partner?
Kanske borde jag inte uttala mig egentligen men jag gör det ändå, för jag kan nästan relatera till detta. När det nästan tog slut mellan mig och min sambo så var jag såklart förstörd. Tänk er en skål där hela ens liv är i.. och så kommer någon med en jävla elvisp och rör runt, runt.. i en evighet. MEN.. men.. det finns alltid ett men. Efter ett tag (ca en dag) så började jag tänka logiskt igen.. jag var självklart ledsen men jag kunde ändå lyckas tänka så pass klart att detta skulle bli bra. Jag accepterade läget att jag ev. skulle bli singel igen efter ca 4 år. Kanske accepterade jag det lite för fort och gick nästan vidare inom mig.. Jag tror t.o.m. jag började tänka på vad jag skulle göra som singel.. vart skulle jag gå ut? Vad skulle hända sen? Jag tänkte helt enkelt framåt. Och jag tror starkt på att det har med min självkänsla/självförtroende (lär er skillnad på det föresten) att göra. Som ni vet förespråkar jag att alltid se positivt på saker och ting, och jag ska försöka att inte låta så geeeky nu, men jag gjorde ett test på facebook och där stod det att jag hittat den jag var. Och det stämmer väldigt bra, jag klarar mig utmärkt själv. Jag menar, jag var singel i 16 år.. (med undantag för många korta romanser/förhållanden) och förhållandet var i 4 år. Vad väger tyngst? Jag klarade mig utmärkt innan, så tänkte jag. Varför skulle jag inte göra det igen? Egentligen hade jag ingen lust att skriva detta inlägg, eftersom det reflekterar en dålig period och jag lägger oftast sådant bakom mig men ibland måste man få skriva av sig right? Och jag vill absolut inte säga att det ska vara si och så för att det var så med mig.. men tanken om just att så många är rädda att vara själva..gör mig så förvånad.
Nej det jag försöker säga är att..ja jag vet inte egentligen. Hitta er själva innan ni hittar en partner?
För er som inte vet eller undrar.. nej jag är inte singel. Vi är fortfarande tillsammans och har det nog ännu bättre nu än förr. Man blir så vuxen ibland ;) haha. Nu ska jag försöka sova, ska till skolan imorgon, någon tant som ska föreläsa för oss tydligen.
The show must go on

Imorgon ska jag träffa Lena. På kortet ovan är vi runt 16 år.. lite berusade av alkohol också. Vi har många, många minnen och stunder ihop. Vi var bästa vänner i många år.. Idag träffas vi knappt. Vi bor inte i samma stad längre.. Men vi har alltid haft ett band mellan oss.. Hon har nästan varit som en syster för mig, då hon nästan bodde hos oss ett tag. Idag är vi 2 helt olika människor. Hon är gravid också, ska bli så spännande att se magen. Jag har alltid och kommer alltid att älska dig för den du är. Det känns som det var igår jag såg dig i skolan, första dagen du började.. Stod längst fram och såg blyg ut. Heh.. och dom där nätterna vi gick ifrån Bråten till Statoil.. eller kvällen/natten vi kollade på Rädda Willy nere hos Lärkas och vi låg dubbelvikta på golvet av skratt och du somnade sedan. Vi sa att vi skulle flytta ihop när vi fick jobb och blivit 18 år.. gå på Wickan och träffa massa olika killar.
Ja jag skulle kunna skriva hur långt som helst.. men jag låter det vara så. Vissa saker ska man bara minnas. Ska bli skitkul att träffas imorgon över en fika.






