Vi var ju på mötet hos socialförvaltningen, ja eller soc för er som inte vet vad det heter. Vi hade med oss allt som man skulle ha med osv, pratade lite allmänt om hur det låg till och hon sa att denna månad hade vi ett överskott på runt 800 kr. Så i februari fick vi inget alltså, men nu i mars skulle vi få ekonomisk hjälp. Vi skulle få hjälp ifrån Soc. Det kändes inte alls bra på ett sätt att sitta där och behöva få sån hjälp, jag skämdes lite faktiskt. Socialförvaltningen har alltid, ALLTID varit min sista utväg. Och jag har alltid fixat så jag inte behövt gå dit, det har dykt upp jobb i sista sekunden. Alltid. Men inte nu. Nu satt man där och redovisade papper som man hört vänner och bekanta gjort. Allt för och få pengar till mat och hyra. Det är inte mycket man får heller, tro inte att jag räknade med en skyhög ersättning. Nej, jag vet att det är exakt så man klarar sig. Mycket mer än så är det inte. Tex. så har jag 400 kr till nöje/fritid.. det är en aningens skillnad på vad jag haft förut. Och kläder var väl runt 500 lappen.. mat över 1000 kr tror jag. Men vad gör man? Dom betalar hyra osv.. så jag välkommnar alla pengar och hjälp. Men det är så landet ligger alltså.. Jag får ekonomiskt stöd ifrån socialförvaltningen.

Och som jag skrev så har detta alltid varit mitt sista val. Jobbet i Örebro tog slut, eller uppdraget tog slut heter det väl mer. Och dom hade inget mer just nu. Och tro inte att jag ligger på latsidan, jag söker minst 1-2 jobb per dag. Har börjat söka i Karlstad nu också, det går faktiskt direkt buss ifrån stan dit. Något borde dyka upp, vad som helst egentligen. Och ja, jag sökte till PEC och ska på info träff på onsdag. Om ni känner mig så vet ni att jag jobbat där förut.. Ja, telefonförsäljare. Sug på den. Men jag jobbar hellre med det än att leva på soc. I really do. Men vi ska inte ropa hej ännu, en 3 dagars utbildning väntar (som inte ens är betald) innan själva jobbet drar igång. Ni får hålla alla tummar för mig, och att jag lyckas bättre denna gång att sälja ;) Hahaha, trust me. Jag är ingen bra säljare direkt.. men roligt hade vi iallafall där borta. Och jag kommer fortsätta att leta jobb, jag kommer inte ge mig förens jag har ett jobb.

Och ni som funderar över om inte mina föräldrar kan hjälpa mig? Nej, eller ja.. Dom kan hjälpa mig till en viss del, så som mat osv. Men båda två blev arbetslösa nu när alla drog ner på personal. Mamma är sjukskriven sedan några år tillbaka pga. en stroke som hon fick och hon går på dialys 2 dagar i veckan fortfarande. Pappa söker jobb som alla andra. Så ni kanske förstår, jag vill inte direkt mjölka dom på pengar. Och skulle aldrig göra det heller, jag står hellre på egna ben. Och för att gå vidare med mammas stroke så har hon en polycystic njursjukdom. Och risken finns att jag också har det, jag kan inte ens kolla upp det förens jag blir runt 23 år. Detta är något som oroar mig ganska mycket, kommer jag behöva gå på dialys och käka massa piller också? Jag har ingen aning.

Men för att vända det hela till något annat, så funkar allt bra. I övrigt alltså, haha. Jag har lyckats hålla mig frisk ifrån alla förkylningar (kommer säkert vakna upp sjuk imorgon) och allt annat skit. Och med kärleken går det också bra, vi har lyckats hålla ihop över 5 år nu ;) haha. True love ♥ Jag reflekterar rent allmänt över saker och ting, försöker hitta lösningar på små vardagsproblem.

Funderar på vilka vänner som verkligen är mina vänner och vilka jag borde "göra mig av med" och vilka som borde vara närmare. Tog kontakt med en vän häromdagen.. i hopp om att han skulle vara förändrad och faktiskt sluta vara så tragisk. Men nej, same old shit. Skillnaden var väl att han nu pratade med psykolog och läkare.. men han mådde inge bättre för det sa han. Förstår inte när han ska växa upp och ta ansvar för sig själv och sluta skylla allt på andra.. speciellt hans välmående. Jag sa upp våran vänskap med ett klick på telefon på en fest för ca ett år sen. Jag sa till honom att jag orkar med massa trams..klick. Jag vet inte ens om jag kan ha kvar honom som vän.. för jag får inte ut något av det hela. Inte mer än hans tjat om att ses.. och det funkar inte serrö. Men jag hoppas för din skull att du mognar.. då kanske vi kan ses och prata som normala människor.

Nej jag ska sluta babbla alltså.. tror inte ens jag fick med 50% av allt jag skulle skriva men detta är något.. och som sagt, detta har inget av värde för er andra egentligen. Detta är min blogg och den funkar som en allmän dagbok för mig.

Trackback-URL för detta inlägg: