Jag tror alltid saker händer av någon orsak, det finns en mening med det. Det jag vill komma till är att jag har oerhört svårt att släppa människor som någon gång funnits i mitt liv på något sätt. Jag kan stänga av folk fort om jag känner att det inte stämmer på något plan, men jag lämnar alltid dörren på glänt för att kika om dom gör förbättringar eller skärper till sig. Inga större problem att släppa tillbaka folk om jag tycker att dom förtjänar en andra chans. Det finns två personer jag tillägnar denna fundering, var det meningen att vi skulle kunna umgås och prata igen? Båda två har varit min bästa vän. Den jag berörs mest av tog det 12 år igen innan vi pratade och träffades.. det jag tror är att vi var på helt olika plan i livet under den tiden, vi var så olika.. oerhört olika. Men idag är vi snart 22 år och känner att vi kanske på något sätt har ett band? Vi har en hel barndom tillsammans och vi är faktiskt ganska lika med hur vi tänker. Den andra gick det inte så länge mellan, men vi bor inte i samma stad längre och vi storbråkade. Men hur vi än vrider och vänder på det så känner vi varandra oerhört bra.

Jag tror att om man vill och orkar så kan man faktiskt ta upp fd kontakter. Även om man tror att man växt ifrån varandra så kan man alltid försöka. Ni var ju vänner av en orsak eller hur? Sorry om jag babblar fram och tillbaka men nu skriver jag rakt ifrån hjärtat och hur jag känner. Jag känner att dom här människorna är för bra för att slängas bort sådär.. Dom är två människor jag vill umgås och ha i mitt liv.

Nu ska ni inte tro att jag glömmer bort er andra ;) haha. Ni är lika underbara såklart.

Trackback-URL för detta inlägg: