Jag låg i sängen för en timme sen eller två och pratade om allt och inget med sambon, jag vet inte om det är en ny trend vi börjat med. Igår pratade vi om pyramider och sånt som hör till, för tro det eller ej så är vi smartare än vad vi ser ut.. vi kan faktiskt prata om annat än vad vi ska käka. Hursom, så började vi börja prata om skolan.. alltså inte att jag går i skolan nu utan perioden då man gick till lekis/dagis till 9:an. Och den som känner mig vet vad jag tycker om denna period, eller ja.. ifrån lekis (jag var för cool för dagis) fram till åkurs 4 så var allt prima.. inga konstigheter som Håkan skulle säga. Men sen.. fyfan. Där gick det käpprätt åt helvete rent ut sagt. Varför? Idioter till lärare helt enkelt. "Neej men så kan du väl inte säga, det var väl inte deras fel?" JO det kan jag säga, dom var aldrig till hjälp för mig. Jag minns så väl att den dagen, jag vet inte alls om jag gick i åkurs 2 eller 3.. men den läsboken vi hade och skulle läsa i var..som rena rama bebisboken för mig. Och det såg ju lärarna, och dom hör och häpna gjorde så att jag fick läsa en svårare bok (som för övrigt var nästan lika lätt). Så där gjorde ju dom ett bra jobb, men sen då? Jag blev extremt uttråkad av jobben vi skulle göra, jag kunde ju det där. Idioter som inte fattade det dock. Jag hade och har fortfarande extremt svårt för matte, förutom det där enkla så som plus, minus och gånger. Men mer är inte logiskt för mig, eller ja procenträkning kan jag väl också till en viss del. Men sen är det stopp. Det går inte ihop..



Jag har många gånger funderat över om jag kan lida av Dyskalkyli, även om jag inte gillar att definera mig själv med diagnoser eller andra människor heller för den delen så funderar jag på att testa om det är så. Hursom, jag fick ju gå hos någon mattelärare som skulle vara för dom som hade svårt för matte.. Och jag vet inte vad dom trodde.. den läraren sa exakt samma sak men dom trodde man skulle lära sig bättre för att det var utanför klassrummet? Hon kunde inte förklara på något annat sätt.. och när hon inte kunde det som sagt så sa hon i något i stil med : Ja då vet jag inte hur jag ska förklara.. och satt och förklarade samma sak 88987 gånger. När jag tydligt sagt att jag förstår inte vad du menar och hur jag ska göra.



Hursom, det är ju bara en av alla grejer jag är bitter över. Ett annat minne är ifrån skolmatsalen. Eller några minuter innan vi går dit. Det är december och jullovet närmar sig, självklart ska dom servera gröt. Och jag hatar gröt. Säger till läraren att jag inte tycker om gröt, och hon säger bara att jag ska äta lite ändå. Redan där idiotförklarade hon sig. Jag tar en tallrik och tar ungefär en halv tesked med gröt och sätter mig bordet och väntar ut tiden mest. Och tror ni inte fanskapet tvingar mig att käka? Jag visste inte bättre och ville inte då sätta mig emot så jag tog en miiiiiiiiinimal tugga och höll på att spy över hela bordet. Ni kan ju kanske ana att jag mådde dåligt efter det, och när jag kom hem berättade jag detta för pappa som blev galen. Han ringde nästa dag och skällde ut läraren och sa att det inte var deras jobb att uppfostra hans dotter att äta, och aldrig i helvete mer tvinga mig till att äta något jag inte ville ha. Jag är fortfarande stolt över honom för det, gud ska veta hur många samtal han ringt och skällt ut lärarna för att dom försökt tvinga mig att göra saker som dom inte har något med att göra alls. För det ska tilläggas att jag i tidig ålder visste vad jag tyckte om och inte.. försök aldrig säga åt mig vad jag ska göra eller inte. Kan ju när jag ändå håller på att dra exempel ta ett till. I åkurs 6 hade jag min platåsko-period. Grymma skor försten, har kvar ett par för att bevara minnen. Saken var den att innan jag var van att gå i så höga skor så fick jag ont i ryggen, och detta hade jag ofta då i skolan. Läraren bad mig stanna kvar en dag när vi slutade. Hon sa att jag ska sluta använda dom skorna i skolan.. Tur nog var jag så pass gammal att jag kunde ignorera dessa idioter.

ÅH just ja, haha. En sak till okej? Bra. Jo det var så här va, att i åkurs 6 tror jag det var, rätta mig om jag har fel så skulle vi lära oss att skriva skrivstil. Inget konstigt i det, det förstår jag att man lär ut. Jag vet inte om det var jag själv som frågade just varför vi skulle lära oss detta eller om det var någon annan som frågade och jag hörde svaret. "Jo ni måste lära er detta för man skriver bara skrivstil på högstadiet" "Shieet tänkte man, hårt" Det var ju inte så att jag visste om det var sant eller falskt. Ni kan ju gissa vilket det var.. Fyfan i helvete vad jag fortfarande är bitter över det. Inte att dom lärde oss att skriva skiten, nej det var att dom ljög för oss raktuppochned bara sådär.

Det var inte förens i 8:an jag fick den hjälp jag behövde. Då först fick jag lärare som fattade att jag hade svårt för matte, som förstod att jag inte var helt puckad och hade egen vilja och lät inte någon styra och ställa med mig hur som helst. Och jag är så tacksam än idag för att jag hamnade hos dom, utan dom hade jag nog... ja, gud vet vad jag pysslat med idag. Idag bor jag ca några hundra meter ifrån den skolan, och jag ser dom ibland och hälsar glatt. Planerar att besöka dom imorgon faktiskt (fredag). För det var ett tag sen jag var där, tror jag bodde hemma då? Och man är alltid så välkommen att komma dit.. det är den enda skola förutom Komvux jag besöker frivilligt. Jag vet att dom kommer bli så glada över att höra att jag är tillbaka i skolan och att allt går så bra. Jag hoppas att dom elever som går hos dom idag uppskattar dom och deras hjälp. Ska väl tillägga att jag är inte dum i huvudet pga. att jag missade så mycket skolan.. jag har lärt mig själv mycket på egen hand och kan påstå att jag har mer i huvudet än många som gått var eviga dag i skolan. 

Och det jag tänkte skriva ifrån början innan detta blev en självbiografi var att när jag och Alexandra var och fikade så satt en gammal lärare ifrån dom där sämre tiderna en bit ifrån. Jag hade sett henne men la inte märke direkt till att det var hon. Men efter hon var klar så stannade hon och ursäktade sig, och sa sig tycka att det var vi. Och babblade på om allt möjligt, och jag var inte ett dugg otrevlig, tvärtom jag var väldigt trevlig. Jag la inte märke till att jag var det förens efteråt, att jag varit så trevlig och artig emot henne. Men jag antar att jag är en bättre människa än henne.

Trackback-URL för detta inlägg: