Jag har sett många hundprogram och läst en hel del insändare och artiklar om hur nöjda och glada ägare till en hund är när den är rumsren. Jag har aldrig förstått det där, vad är det som är så bra? Självklart förstår jag att det är bra att den är rumsren, men den där lyckan eller vad man vill kalla det över det hela förstod jag inte.

Tills nu. Vi gick och la oss runt 02.00 igår efter jag varit ute och gått med henne 2 gånger. Hon både gjorde nr 1 & 2. Kom in och busade lite med henne så hon skulle bli trött och visst, hon somnade. Vi bar in hennes korg till sovrummet och hoppades på det bästa. Vi slog på Eddie Izzard som vi alltid somnar till och somnade till slut. När jag vaknade 08.00 tänkte jag att hon hade gått bananas crazy och kissat ner allt som fanns och lagt högar med bajs. Gick upp, hade fortfarande lite hopp om att jag bara inbillade mig. Ställde mig upp.. såg en liten kisspöl som inte var stor alls i sovrummet. "Okej, vad mer?" tänkte jag och gick vidare och inspekterade hallen. Inget där. Vidare till köket.. Inget alls. Kvar återstod vardagsrummet.. Kollade runt, vid soffan, datorerna osv. Inget. Lilla Kelly hade inte kissat eller bajsat. Förutom den där lilla pölen då.

Och jag kan lova er att jag har väl aldrig varit så lättad och glad som just då. För ärligt, jag är inte så sugen på att torka bajs och kiss hela dagarna i lägenheten. Gick ut med henne en sväng, det blåser ganska vilt ute även nu som det gjorde då. Men det är sol så det är inte så kallt ute. Hon var tveksam ett tag, men sen gick det bra. Då följde hon efter mig precis som hon brukar, hon går inte en millimeter om inte jag gör det. Sätter sig vid fötterna och tittar på en frågande om man står stilla. Eller så gnäller hon, då vill hon antingen in eller så är hon nödig. Ganska lättläst hund det där. Efter promenaden där hon gjort sina behov så åkte vi upp till huset för att pappa inte ännu hälsat på henne. Han visste inte ens om att hon fanns. Jag har hållt det hemligt, inte för att han skulle hejdat mig till att köpa utan mer för att överraska honom. Och det blev han allt. Han klappade och pratade med henne, sa att hon inte var en riktig hund för att hon var så liten. Det är ett tecken på att han gillar henne, när han fjantar sig med ett djur. Annars hade han bara ignorerat det. Men vem kan motstå Kelly? Folk på gatan stannar ju och pratar med henne/oss.

För det är väl så? När du skaffar hund så pratar du automatiskt med andra hundägare. Vi har en äldre herre som bor i en annan trappuppgång i samma hus här vid oss. Han har aldrig under mina 2 år som jag bott här pratat med mig. Igår var han ute med hunden samtidigt som vi gick till bilen med Kelly.. Han pratade med oss! Är hundar en ursäkt till att prata med varandra? Måste man göra det? Nu är det ju så att jag är social rent allmänt så för mig är det ju lugnt, men jag vart förvånad när han började prata.

I skrivandes stund ligger hon helt utmattad i sin korg och sover, jag lagar mat. Det blir potatis, lövbiff och sås. Det kallar jag mat det.