Vad vad jag sett & hört så skulle jag absolut inte vilja bli singel idag. Allt verkar så krångligt.. så omständigt. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag vill minnas att det var lättare? När jag tänker tillbaka på min tid då jag var singel och flängde runt med & efter killar så var det enkelt. Idag verkar det bara jobbigt.. och allt verkar blivit så ytligt? Och allt går så fort? Men det kanske beror på personen.. vad vet jag. Jag har inte varit singel på länge, snart 4 år sedan. Det känns som det vore igår, men kan det verkligen ändras så fort? Eller hade jag bara turen att träffa rätt människor?

Eller var det min inställning till det hela? Jag vet faktiskt inte. Kan väl berätta lite kort hur det kunde se ut. Ska väl börja med att säga att 99,9% av alla killar jag träffat har jag träffat via internet. Därför har jag väl också kunnat prata med dom lite innan själva träffen.. lärt känna dom på ett annat sätt än vad man gör IRL. Och själva träffen kunde se ut hur som helst. Man kunde se på en film (som faktiskt innebar film) eller bara gå runt och prata om allt. Det var inget ligga och mysa i sängen direkt.

Och som jag skrev, kanske var det min inställning som gjorde det så lätt att gå vidare om det inte blev något. Jag visste hur mycket jag skulle ge av mig själv så jag inte skulle bli sårad OM det inte skulle bli något. Sen så lämnade man inte ut hela sig själv heller, för varför skulle man då träffas igen om man redan berättat allt? Nä, jag tror jag var ganska bra på det där, haha.

Självklart träffade jag på ett rötägg eller två, men det var inget som hindrade mig. Det var mer "well, 2 bad 4 you". Det var en kille ifrån Örebro som jag började prata med över msn. Sen bytte vi nummer. Och han ringde väldigt mycket, han sa att han tyckte om mig osv och han lyssnade lite på när jag hade mina små problem.. Han tjatade på att vi skulle ses. Och jag gick med på det en dag, han kom till mitt hus (då jag bodde hemma) och jag mötte honom utanför. Jag var ensam hemma. Han hade fått skjuts dit, och han frågade om vi skulle gå in och ha sex så kunde hans polare åka runt ett tag.

Hur mycket jag än trodde att han var en okej kille som brydde sig så var det ett big goodbye där. Man kände väl att det var synd, men jag grävde aldrig ner mig för någon kille. Okej, nu ljög jag. Men den killen har jag kontakt med idag och är min vän. Vi hade nog aldrig blivit ett bra par ;)

Jag har som sagt också träffat en av mina bästa vänner (ja du hör ännu dit) genom allt dejtande. Så bara för att man inte blir ett par så kan man ju faktiskt bli vänner om det passar bättre. Men det känns som det är allt eller inget som gäller idag..

Sen kan vi lika gärna ta sex när jag ändå tagit upp det en gång.. What's up with that part?! Folk särar på benen titt som tätt och blir sen ledsen när killen inte vill mer? För mig var det big no no första gången man träffades.. man kan väl lära varandras namn först? Jag kan ju tala om att med min nuvarande pojkvän/sambo så väntade vi 6 månader. Är det att leva i celibat idag? Jaja. Såklart är det upp till var och en..

Hursom, jag säger nej tack till att vara singel. Lyckligtvis nog så är det snart 4 år tillsammans med min älskade.

Trackback-URL för detta inlägg: